Grattis lilla fnul!

Idag är det inte vilken dag som helst, idag fyller nämligen en alldeles särskild ung dam 2 år!

Bästaste lilla Fendi Finurling ♥

Stort grattis till hela Kaloteskullen 🙂

Tack alla gullefjun som skickat peppande hälsningar, mail och ringt ♥ ni är guld värda 😀

Annonser

Eller inte..

Termometern är rätt ny btw, så den lär inte mäta fel..

Klockan är 12, jag säger upp mig. Adjö!

Feberfri.. eller?

Ska inte ropa hej än, men nu är jag tillbaka på normal Lovisa-temperatur (förvisso med både alvedon och ipren i kroppen) efter en helg med feber.. igen..

Eller ja, nästan undertemp. Vanligtvis ligger jag på 35.5°-36.3°. Jag känner mig febrig från strax innan 37° och uppåt. När jag hade influensa med feberkramper och hela kittet så de fick köra mig med ambulans till KSS (de trodde att jag hade hjärnhinneinflammation eftersom att det inte gick att böja nacken på mig pga kramperna) så hade jag hela 38°, i somras när det slutade med att de fick trycka i mig en spruta morfin hade jag 37.5°. Intressant i sammanhanget är att definitionen på feber brukar vara att man ska ha över 38°. Ja, då har väl jag kokat bort för länge sedan så fort jag kommer över ”lite feber”-steget.

Ska ringa till farbror specialist i Skövde idag och säga att det var skitmedicin jag fick. Jag vill bli frisk. Jag vill bli hel. Jag vill kunna träna och tävla med hundarna och framförallt planera längre än en dag framåt utan att behöva lägga in reservationer på att knäna strular eller jag är sjuk.

Kan förklara lite mer angående knäna förresten. Tror att jag redan skrivit att jag är överrörlig och på grund av att jag varit inaktiv så mycket under våren (då var det låsningen i bröstryggen med tre månaders tiparol-tripp) och sjuk nästan hela sommaren så har jag tappat en massa muskler i benen som håller delarna och lederna i knäna på plats. Följdaktligen åker de åt h*lvete så fort jag roterar lite för fort (ständigt problem är även att jag på grund av överrörligheten står kvar med fötterna för länge i en rotation, jag måste hela tiden tänka på hur jag ska röra mig för att inte vrida till knäna) . Knäna hoppar inte ”ur led”, men det är som små stukningar hela tiden, det är senorna och ledbanden runt om som får ta onormalt mycket belastning vilket leder till att jag har överansträngda senor och ibland inflammationer i knäna. Det svider och bränner och sticker i knäna och känns som att man har kraftiga blåmärken runt hela knäskålarna och när det är som värst så har jag ont i hela senan som går från knät till höften. Då kan man knappt ens nudda vid byxorna utan att det gör ont. Jag kan inte gå långt, jag kan inte skutta och springa, jag får ont av att gå i trappor och kan bara i undantagsfall gå uppför utan att stödja mig på räcket. Ska jag cykla måste det vara utan motstånd och jag kan inte stå rakt under lång tid för det belastar för mycket.

Sen är det ryggen som strular ovanpå detta. Orkar inte gå in på hur det är. Jag är så förbannat j*vla trött på att aldrig få vara hel. Jag är glad att jag har hundarna som får mig att vilja, att orka. Samtidigt så känns det jobbigt att jag vet att jag i perioder inte kan ge dem vad de förtjänar. Det är även jobbigt att jag har så stora ambitioner men aldrig kan komma till skott. Jag kanske borde omdefiniera mig själv som hundtränare och målen med mina hundar. Jag har sällskapshundar som inte tävlar. Som inte kommer tävla förrän jag är hel. Om jag kunde tro på det själv så kunde jag slippa pressen och stressen från mig själv. Att ständigt känna som att jag misslyckas.

Jag vet inte om det är en fördel eller en nackdel att jag överlag är så pass positiv som jag ändå brukar vara. Tror att folk inte förstår hur det egentligen är eftersom att jag för det mesta bara viftar bort mina bekymmer eftersom att jag helt enkelt inte orkar tänka på dem. Skulle jag erkänna alla problem och leva i den verklighet som faktiskt är, jag då vet jag inte hur jag skulle orka gå upp på mornarna ibland.

Det värsta, värsta, värsta är när jag känner att folk tror att jag överdriver eller bara är lat eller nått sånt.

Det jag bör arbeta med själv är att inte ”kompensera” bortfall så fort jag mår lite bättre och ta i för kung och fosterland. Likaså att inte tro att jag kommer bli bra och planera in roliga saker, slutar ändå på samma sätt i 90% av fallen.

Tänkte först inte publicera detta.. Eller sätta lösenord på det. Men det är vad det är, lika bra att stå för det och inte låtsas som att allt är så j*kla bra.. 😦