Mål 2011

Det här är ett inlägg jag har dragit mig för att skriva. Idag hittade jag detta inlägg av Anna Larsson och plötsligt kändes allt mycket lättare. Det är fler som tänker som jag.

När jag sätter resultatmål och prestationsmål så blir jag först peppad och kör, sen händer något – oftast att knän eller rygg brakar ihop eller att jag blir sjuk, faktorer jag inte kan kontrollera – och jag hamnar efter i min planering och blir stressad och får prestationsångest. Det blir mycket roligare att träna saker som jag inte ”behöver” träna på. Jag tror att det är därför jag har lite svårt att hålla mig vid en linje. Ska rutan läras in med tasstarget, shejpas in med liten ruta som växer, med ”spring rakt fram”-metoden eller någon annan metod? Ska framförgåendet läras in genom att en leksak ligger i horisonten eller genom shejpning, vilka steg ska träningen delas upp i, blev det för krångligt, ska jag ta andra metoden istället, nu är det bara några veckor kvar, aaaah!!

Min största akilleshäl är som sagt var min hälsa. Stress försämrar ens hälsa. Kan inte jag ha en kontinuerlig träning vill jag inte anmäla till tävling. Jag har inte sett tävlandet uppdelat i olika delar i samma utsträckning som jag borde. För mig har själva resultatet betytt tillräckligt mycket för att jag inte startat om jag inte känt mig säker. Jag har dock utvecklats enormt sedan min första sväng i tävlingsvärlden (med stackars Rex), då ansåg jag att 99 % av alla misstag var hans. Den enda starten gjort med Inja blev nästintill fulländad av hennes härliga attityd i fria följet + att hon tog apportbocken. Sen att hon spottade ut den, ja det gjorde inte så mycket. Fendis MH hade jag i det närmaste kunnat avbryta efter första leken för jag var så lycklig att hon kampade med en annan människa efter att som valp inte velat kampa öht.

Hur som helst. Mål 2011 står det där uppe. Jag sätter inga resultatmål. Känslomässiga målen ska vara att det ska vara kul och framför allt att hundarna ska ha kul när vi tränar. Jag tänker inte träna för att vi måste utan för att vi vill. All träning är bra träning och att mina hundar kan spola på toaletten och stänga toalock och hämta nytt papper, stänga skåp och låtsas kissa som en hane – det ger inga meriter men det stimulerar de små grå.

När jag väl känner att det är dags för att introducera lite tävlingar i vårt liv, ja då ska jag högaktligen skita i resultatmålen, jag ska bara gå efter känslomålen. Sen kan jag dela in tävlingen i små bitar att dissekera och analysera utifrån känslomålen – åter igen: stort fokus på hur hunden beter sig och hur den verkar uppfatta situationen.

Jag skulle tippa på att med denna inställning så kommer jag tycka att det är betydlig mer frestande att faktiskt tävla än vad jag känt innan när tävlandet varit det stora målet, nästan det enda målet.

Mål 2011. Ha kul. I min hundträning ska det begreppet ”vi tragglar xxx-momentet” inte existera. Förresten så är inte detta målen för enbart 2011. Det är mitt mål med hundägarskapet!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s