Hundfunderingar

Igår ställde jag frågan på Facebook: ”Ni med hund och tävlingsintresse – hur tänker ni med hundar som inte ”vill lika mycket som ni vill”? Lägga mycket fokus på att stärka eventuella svagheter och köra järnet på det ni vill satsa på eller bredda aktivitetsfältet och satsa på det som hunden har lättare för?”

Inja skaffade jag ju främst som sällskapshund och första halvåret var hon knappt intresserad av mig alls, första året var hon knappt intresserad av träning heller. När min tollare Rex rädsleproblematik eskalerade så katastrofalt så jag till sist valde att ta bort honom så hade jag ”bara” Inja kvar att träna med och det var väldigt frustrerande och ledsamt eftersom att hon inte ville. Min mamma sa då så klokt: ”Tänk på henne som en katt. En katt har man inga stora förväntningar på att den ska göra något man ber den om men den kan ändå gå att träna litegrann”. Jag tänkte på henne som en katt och blev lugnare och nöjdare och sen när jag skaffade kelpien Deamon som verkligen älskade att träna och som var otroligt rolig att träna med så blommade Inja upp och blev en helt annan hund.

I dagsläget så är hon helt fantastisk med ett ganska stort problem – hon fick ingen ordentlig grund och hon har fått vara min ”prova på”-hund och testat en massa vilket innebär att hon inte alltid har en stabil bas att stå på – bytesövningar, av/på mm mm. Under graviditeten mådde jag som bekant skit och några veckor efter förlossningen kände jag mig som en ny människa och drog igång träningen igen. Tanken var att Inja äntligen skulle få en agilitykarriär. Sedan fick jag inflammation i hela ländryggen och bäckenet och var tvungen att vila igen. När jag sen började må bättre igen och startade upp med mer strukturerad och organiserad träning så gick Inja upp otroligt mycket i stress. Fastän vi tränat på samma sätt som innan. Jag såg att hon hade en frakturerad hörntand och tänkte att det säkerligen kan vara smärtrelaterat så innan vår tid på Västra för tandutdragning så fick Inja åka på kollo till min vän Lisa några dagar. Jag blev väldigt påverkad av Injas stress och hon blev alldeles säkert påverkad av att min irritation. Jag ville inte träna bort eller trycka undan symptom innan jag visste var problemet låg så det var verkligen guld värt att Inja kunde åka bort ett tag där. Nästan omgående efter operationen så såg jag en stor skillnad i stressnivån hos Inja så det var helt klart förvärrat av smärtan från tanden. Med henne kommer närmsta framtiden vara först en informationsinsamling och bearbetning av data och sen påbörjar Projekt Stress-Sanering ordentligt. Genomtänkta träningspass, genomtänkta belöningar och övningar – inte utsätta henne för onödiga stressorer innan hon kan hantera dem, dvs hon kommer bland annat inte få följa med som demohund på kurser eftersom att hon inte kan slappna av självständigt (är vi på kurs och jag är med henne så är det inga större problem, men om jag har fokus på andra så sitter hon gärna och tjattrar). Motionen har vi redan höjt och hon ska få mer nosaktivering också. Det är några snabba förändringar som kommer att ske i hennes liv för att få ner henne mer. Sen kommer hon få fortsätta att åka på kollo till Lisa med jämna och ojämna mellanrum, Lisa älskar henne och Inja har det jättebra där så det är verkligen perfekt att hon kan få egentid och samtidigt förgylla Lisas vardag.

Nu menar jag inte att hon har kraftiga stressproblem utan detta är enbart för att förbättra livskvaliteten för såväl henne som mig. I vardagen så är de enda tillfällena hon blir påtagligt stressad och ljudar när vi klär på oss för att åka iväg/gå på promenad samt när någon plingar på dörren. Det jag vill förändra är hennes förväntan och frustrationsnivå eller snarare sättet att hantera sin frustration när det kommer till träning (i hyrd hall/ridhus/tillsammans med andra).

Fendi å andra sidan skaffade jag med tanke på träning- och tävling. Där jobbade jag hårt när hon var liten med såväl fin avvägning aktivitet och passivitet, grundfärdigheter á la Canis, shejping och stora planer för framtiden. Lekutveckling var ett stort kapitel i valpåldern eftersom att hon verkligen inte ville leka när hon var liten. Den enda gången hon spontant gick upp mer i aktivitet var inför att få sin mat så vi körde ”hetsning mot matskål” med halsbandsgrepp och KlaraFärdigaGå-träning. Hon har ända sedan valpben varit en liten ängel, gick fot på promenaderna, somnade i min famn var vi än var, lyssnade på allt jag sa, stördes inte av miljöer eller andra hundar, var en stjärna med full pott på alla praktiska övningar under min utbildning till Allmänlydnadsinstruktör.

På hösten strax innan hon fyllde ett år så var vi med i en förberedande Försvarsmaktsgrupp men hon fick inte fortsätta eftersom att hon enligt instruktörerna hade för dålig motor. Just då såg jag inte det. Jag tyckte att visst – hon vill inte leka i samma utsträckning som de andra hundarna men jag var mest överlycklig över att hon faktiskt lekte överhuvudtaget.
I dagsläget så är hon framförallt en utomordentligt excellent kurshund. Hon är superduktig och visar övningar och är lugn och stilla när jag går runt och hjälper andra. Det är två saker som jag försöker förändra eller kanske bara acceptera. Dels är hon en introvert hund och blir något jobbigt (allt från att jag ber henne om för mycket till att hon river ett hinder i agilityn eller en hund är för stojig när vi tränar) så kan hon stänga av och inte vilja göra mer. Det kan visa sig genom att hon liksom sjunker ihop eller ställer sig och tittar in i en vägg eller helt enkelt springer därifrån. Nu har hon inte låst sig på så sätt på ganska länge bara gått ner i intensitet och ”inte velat” mer. För några veckor sedan när vi var inne i en bra period med framsteg varje dag så gjorde jag ett lite halvoetiskt experiment med henne. Linus nappflaska hade rullat in under hans spjälsäng och jag visste att Fendi inte kunde nå den. Jag bad henne om att hämta den och hon försökte, tittade på mig, jag bad henne om den igen och hon försökte igen. Fem gånger upprepade jag kommandot och sista gången tittade hon inte på mig. Jag var inte arg, inte krävande utan sa bara glatt att kan jag få den. Hur som helst så sa jag varken bu eller bä, plockade själv upp nappflaskan och fortsatte dagen. Fendi fick mat och vi var ute på promenader men jag bad henne inte om något mer och jag stärkte inte upp henne heller. Bara var neutral. Hon undvek mig under hela dagen. Hon gick och la sig för att vila på en annan våning, hon undvek ögonkontakt. På kvällen när jag skulle gå och lägga mig så ropade jag henne till mig och bad henne hoppa upp i sängen och sa då bra och klappade om henne. Då var det som att hon andades ut och släppte på dagens spänningar, viftade på svansen och pussades. Som sagt var – inte särdeles etiskt och snällt mot henne men jag ville se om hon kunde komma över en såpass enkel sak som att inte lyckas med en övning Utan att få bekräftelse och stöttning från mig. Men det klarar hon inte.

All träning vi gör nu för tiden är på ”allt är bra och det som är rätt är bättre”-nivå. Det finns i dagsläget ingen hundsport som känts att ”JA! det här är Fendis grej”. Jag blev så glad när jag började agilityinstruktörsutbildningen för första två-tre träffarna så var hon sååå pepp och gick inte ner sig en enda gång. Sen rev hon en gång och då vågade hon inte hoppa. Sen gjorde jag kardinalmisstaget att bli arg på mig själv (absolut inte Fendi) det var jag som visade fel i en handlingövning och så blev jag sur på mig själv och slog händerna i väggen. Hon vägrade att hoppa åt det hållet på två veckor.

När jag skaffade Fendi så var tävlingslydnad, bruks och agility det jag ville satsa på. Jag ville ha den aktuella klassen klar och klassen ovan så man snabbt kunde avancera och hon skulle ha provat alla moment upp till Elit innan start i ettan. Varje gång som jag planerade att debutera och la in en lydnadsfokus-period så sa hon upp sig. Ville inte vara med. Gick in i sig själv. Så vi har tävlat i rallylydnad för att få bra tävlingserfarenhet, hon har tävlat freestyle för att få feedback under tävling. Först när hon var nästan fem så debuterade hon i lydnad och den enda egentliga träningen vi hade gjort veckorna innan var att gå in på planen och stå där en stund och sen springa ut till externbelöning i form av kattmat. Om och om och om igen. Gå in och gå fem meter fritt följ och sen få leksak. Bara peppapeppapeppa. Största förändringen var att jag skrotade planen och drömmen om ett championat. Just Do It. Kom vidare i livet. Så jag sa till mig själv: Fendis livsmål i lydnaden är LP1. Vi plockade titeln på en vecka. Nu har jag satt Fendis nya livsmål i lydnaden till LP2. Men jag har svårt att släppa tänket om trean och eliten vilket avspeglar sig i min träning och på en gång så går hon ner sig. Vill inte. Så nej. Livsmål i lydnaden LP2. PUNKT.

Tillbaka till frågan i början. Satsa på att ta sig igenom svårigheter och göra det man vill eller satsa på en bredd men på lägre nivå för att hunden har lättare. Med Inja så ska jag jobba oss igenom hennes frustration och ljudande och då kan hon göra i stort sett vad som helst. Med Fendi så kommer hon få göra lite av varje. I dagsläget är mina tävlingsmål med henne (men aldrig på bekostnad av känslan, bryter hellre än att hon går ner sig på tävling): Lp2, appellklass spår, FSD 2 (hon är uppflyttad till men inte startad i freestyle klass 3), HtM 2, RLD A. Framförallt kommer hon få fortsätta vara en fantastisk sällskapshund och excellent kurshund. Utöver tävlandet så kommer jag träna lite mer specialsök med henne och massor med nonsenskedjor för att stärka uthålligheten. Vem vet, om ett år kanske vi kommit milslångt från var vi är nu och målen ser helt annorlunda ut 🙂

Annonser

One thought on “Hundfunderingar

  1. Intressant att läsa om syskonet. Loke är ju mer extrovert, även om han numera kan blicka inåt ibland också, men jag har aldrig varit med om att han går och bär på något inombords så att säga, han släpper saker snabbt. Han hade behövt en matte som du, i alla fall om man tänker tävling. Jag tränar gärna in sakerna, men… Lät ju min kompis gå in på själva lydnadsbanan i lydnad klass 1 sedan och fixa lp1, hahaha. Hon har sagt att han hade varit i eliten för längesedan om det varit hennes hund, kapaciteten har han. ;P Det har faktiskt fördelar att låta någon annan tävla Loke. För med min kompis var han bara glad och framåt och pepp, de gånger de träffas är det ju bara lattjolajban som står på schemat. Medan jag såklart står för en del lattjolajban jag också, träna är ju kul och allt det där, men jag är också den där jobbiga morsan som ställer trista krav, kommer med förmaningar, tränar även saker som passivitet och lugn och ibland helt enkelt tappar humöret i vardagslivet. Så det finns en liten inbromsning liksom, för livet består av mer vardag än annat och i vardagen är lugn det som premieras.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s