Nyekiperad

Idag kom ett väldigt roligt paket med posten 🙂 Links nya outfit sydd och broderad av Yvonne Hull. Ett Link-halsband i husses ”favoritfärger” Blåvitt (:P) och ett tjänstetecken som jag specialbeställt.

Det finns en viss tendens att valpar charmar brallorna av alla inom ungefär en mils avstånd och efter att ha haft några valpar och tröttnat mer och mer varje gång på folk som kommer framspringandes i tid och otid så tänkte jag helt sonika att detta kanske kan underlätta så man slipper bli störd när man tränar och jag kommer definitivt använda det mycket när jag är inne och jobbar på skolan där det är högsta prioritet att Link lär sig att kunna ta det lugnt och inte ha för hög förväntan på att hälsa på alla elever och lärare.

Självklart kommer han att få hälsa på både hundar och människor – men nu kan vi förhoppningsvis kunna avstyra anstormningen av alla Links fans. Ja, alla älskar Link 😉
Idag var vi vid Knalleland och miljötränade/köpte stängselnät och Link fick hälsa på ett snällt och lugnt barn. Godisutdelning, klappande och godis igen. Link var mycket nöjd! Mycket bättre än SPRINGALLTVADNIKANOCHSKRIKFÅRVIKLAPPAIFALSETT-barnen i Landvetter förra veckan!

Första dygnet med Link

Nu har Link varit Olsforsare i snart ett dygn (okej, vi kom hem från uppfödaren efter tolvslaget – men ändå) och det går bara såå bra och känns såå rätt!

Dagen började med att jag inte längre kunde hålla mig, utan jag väckte honom strax innan klockan sex för en snabbrastning, sedan sov han gott till precis innan nio då min bror ringde. Han hade säkerligen somnat om igen men jag tänkte att det var bäst att gå upp innan Linus vaknade så vi kunde klämma in en till rastning och frukost hann serveras.

Merparten av dagen har Link sovit lite, kissat ute lite, ätit lite, bajsat ute lite, lekt med leksaker lite, kissat ute lite, sovit igen en stund osv osv, rinse and repeat. Otroligt lätt att ha med att göra. Allt eftersom dagen gick så började han ta för sig mer och mer – tillexempel tyckte han att det var en ypperligt bra idé att smita upp i grannens trädgård för att bajsa, han har inte försökt gå dit vare sig före eller efter men då tog det tre bajshindringar och en tvångsdeportering till andra änden av trädgården för att undvika grannbajjning.

När jag skaffat valp tidigare så har jag varit så sjukt taggad på att träna. Dock inte alltid sjukt pepp på att träna VALP utan jag har otåligt väntat på att den lilla ullbollen (i Injas fall skalbagge med XXL-kostym) ska växa upp så vi kan träna mermermer. I detta fallet är jag inte alls stressad. Det som är prio för oss nu är att Link ska ha en chans att anpassa sig till vårt liv vilket även innebär att gå ur vägen och vila självständigt när livet med Vilda Bebin tar lite för stort utrymme. Så redan nu har vi börjat träna lite smått på att Link ska kunna ligga och vila själv utan att vi måste vara i rummet – inga problem!

Självklart blir det en del ”träning” ändå. Men det är knappt att jag tänker på det som träning eftersom att det egentligen bara är ett genomtänkt umgänge och vardag. 

• Klorna klippta på 3/4 tassar medan han sov
• Lekt med tre olika föremål (kong på snöre, nätboll och en annan boll) där han kampat och kommit tillbaka med de två första
• Ätit såväl mat som smakat annat (lite olika grönsaker, Mush Vaisto-boll, hjorthorn, tuggben, märgben)
• Fått erbjuda sitt&vänta för att få gå fram till matskålen
• Mängder med namnträning
• Inkallningsträning med såväl godisbelöning, leksaksbelöning och social belöning
• Varit uppe vid skolan och lekt & slappat i annan miljö samtidigt som ett barn cyklade runt och hennes föräldrar tjoade och tjimmade och kastade pil
• Påbörjat handtarget
• ”Ryggsäcken” framför tv:n
• Massor av hanteringsträning, såväl peta ögongegg, pilla i öron, lyfta läppar och torka tassar – lätt inbakat i både mys och bus

Han är så otroligt lätt att ha med att göra, än så länge är det en perfekt balans mellan att söka kontakt och att vara självständig och gå iväg för att kolla lite själv.

Vad tycker flickorna om att ha fått en lillebror då? Ja, Injas reaktion var som väntad – hon tycker att valpar som flyttar hem till oss är waste of space och fullkomligt onödiga, i ungefär två dagar sen tycker hon att de är aslattjo och världens bästa pryl. Fendi visste jag inte hur hon skulle reagera men trodde att hon skulle tycka att det var spännande – så länge han inte försökte ta hennes saker det första han gjorde.

Precis så har det varit också. Nu ikväll så har Link och Fendi röjt runt i trädgården, Inja har accepterat att han existerar så länge han inte kommer för nära. Link tycker att Inja är jätterolig och vill springa runtrunt henne vilket försvårar hennes strategi att låtsas som att han inte finns när hon faktiskt måste hålla koll på var någon som inte finns befinner sig 😉

Kolla: Vi fick till och med till gruppfoto *host*

 

Belöningsbälte

Nu när flocken utökas med en till hund så har jag letat febrilt efter något bra sätt att få med belöningar. Inja äter spannmålsfritt, Fendi får olika saker beroende på uppgift och hennes humör, Link kommer i huvudsak få sin mat som godis (om det passar herrn).

Väst kändes för varmt, lösa belöningspåsar man satte fast i byxlinningen kändes för omständigt, add-pocket kändes både för varmt och dessutom för få fickor.

När jag var uppe i Umeå så frågade jag min syster om inte hon kunde hjälpa mig sy något och det kunde hon så jag skissade upp ungefär hur jag ville ha det, skrev önskemål & krav och så spånade vi lite kring material och teknik. Idag kom paketet och OJ, så nöjd jag blev 🙂

• flyttbara
• stängbara
• tvättbara
• djupa utan att bli bylsiga och ivägen

Sedan hade hon sytt en liten ficka för mobil och nycklar. Perfekt!! Tack igen, kära syster 🙂

Projekt: PEPP!

Dagens första beslut: Inte anmäla till tävlingshelgen jag suktat efter i flera månader.

Dagens andra beslut: Implementera mitt ”varannan vatten”-tänk på Fendis träning. (”Varannan vatten” var ett litet projekt i att utvecklas konstnärligt, att inte bara göra det jag visste att jag kunde utan öva på nya områden också). Så för Fendi skall det vara en helig fyrsamhet. Ett pass lydnad (vilket är det jag hade tänkt att vi skulle tävla i den helgen som nu förblev obokad) ska även motsvara ett pass belöningsutveckling, ett pass med annan sport (agility, freestyle, rallylydnad, spår, viltspår, disc dog) och ett pass träna på att träna (shejping av nya trick, skapa oljud, kedjeträning, fysträning mm mm). Senaste veckan har hon spårat tre gånger (200-300 meter/spår) och det har gått jättebra. Fina vinklar och plockat alla pinnar (både naturpinnar och spårpinnar). Jag ska dessutom ta tillvara på de tillfällen i vardagen där hon är mer peppig av sig självt – inför mat, när hon varit själv, innan hon ska få springa lös mm.

Största träningen blir för mig själv. Jag brukar vilja ha tävling att sikta mot och kan ha lite svårt att strukturera upp träningen annars. Men nu är målet betydligt viktigare. Projekt PEPP och stärka Fendis självkänsla och driv.

Klär man sig tufft så är man tuff 😉

Det är verkligen två otroliga läromästare jag har i Inja och Fendi. På var sin ände av skalan befinner de sig och jag utvecklas enormt som hundtränare. Kul. Det kan inte alltid vara medvind, men om det är motvind får man iallafall inte håret i ögonen.. 😉

Hundfunderingar

Igår ställde jag frågan på Facebook: ”Ni med hund och tävlingsintresse – hur tänker ni med hundar som inte ”vill lika mycket som ni vill”? Lägga mycket fokus på att stärka eventuella svagheter och köra järnet på det ni vill satsa på eller bredda aktivitetsfältet och satsa på det som hunden har lättare för?”

Inja skaffade jag ju främst som sällskapshund och första halvåret var hon knappt intresserad av mig alls, första året var hon knappt intresserad av träning heller. När min tollare Rex rädsleproblematik eskalerade så katastrofalt så jag till sist valde att ta bort honom så hade jag ”bara” Inja kvar att träna med och det var väldigt frustrerande och ledsamt eftersom att hon inte ville. Min mamma sa då så klokt: ”Tänk på henne som en katt. En katt har man inga stora förväntningar på att den ska göra något man ber den om men den kan ändå gå att träna litegrann”. Jag tänkte på henne som en katt och blev lugnare och nöjdare och sen när jag skaffade kelpien Deamon som verkligen älskade att träna och som var otroligt rolig att träna med så blommade Inja upp och blev en helt annan hund.

I dagsläget så är hon helt fantastisk med ett ganska stort problem – hon fick ingen ordentlig grund och hon har fått vara min ”prova på”-hund och testat en massa vilket innebär att hon inte alltid har en stabil bas att stå på – bytesövningar, av/på mm mm. Under graviditeten mådde jag som bekant skit och några veckor efter förlossningen kände jag mig som en ny människa och drog igång träningen igen. Tanken var att Inja äntligen skulle få en agilitykarriär. Sedan fick jag inflammation i hela ländryggen och bäckenet och var tvungen att vila igen. När jag sen började må bättre igen och startade upp med mer strukturerad och organiserad träning så gick Inja upp otroligt mycket i stress. Fastän vi tränat på samma sätt som innan. Jag såg att hon hade en frakturerad hörntand och tänkte att det säkerligen kan vara smärtrelaterat så innan vår tid på Västra för tandutdragning så fick Inja åka på kollo till min vän Lisa några dagar. Jag blev väldigt påverkad av Injas stress och hon blev alldeles säkert påverkad av att min irritation. Jag ville inte träna bort eller trycka undan symptom innan jag visste var problemet låg så det var verkligen guld värt att Inja kunde åka bort ett tag där. Nästan omgående efter operationen så såg jag en stor skillnad i stressnivån hos Inja så det var helt klart förvärrat av smärtan från tanden. Med henne kommer närmsta framtiden vara först en informationsinsamling och bearbetning av data och sen påbörjar Projekt Stress-Sanering ordentligt. Genomtänkta träningspass, genomtänkta belöningar och övningar – inte utsätta henne för onödiga stressorer innan hon kan hantera dem, dvs hon kommer bland annat inte få följa med som demohund på kurser eftersom att hon inte kan slappna av självständigt (är vi på kurs och jag är med henne så är det inga större problem, men om jag har fokus på andra så sitter hon gärna och tjattrar). Motionen har vi redan höjt och hon ska få mer nosaktivering också. Det är några snabba förändringar som kommer att ske i hennes liv för att få ner henne mer. Sen kommer hon få fortsätta att åka på kollo till Lisa med jämna och ojämna mellanrum, Lisa älskar henne och Inja har det jättebra där så det är verkligen perfekt att hon kan få egentid och samtidigt förgylla Lisas vardag.

Nu menar jag inte att hon har kraftiga stressproblem utan detta är enbart för att förbättra livskvaliteten för såväl henne som mig. I vardagen så är de enda tillfällena hon blir påtagligt stressad och ljudar när vi klär på oss för att åka iväg/gå på promenad samt när någon plingar på dörren. Det jag vill förändra är hennes förväntan och frustrationsnivå eller snarare sättet att hantera sin frustration när det kommer till träning (i hyrd hall/ridhus/tillsammans med andra).

Fendi å andra sidan skaffade jag med tanke på träning- och tävling. Där jobbade jag hårt när hon var liten med såväl fin avvägning aktivitet och passivitet, grundfärdigheter á la Canis, shejping och stora planer för framtiden. Lekutveckling var ett stort kapitel i valpåldern eftersom att hon verkligen inte ville leka när hon var liten. Den enda gången hon spontant gick upp mer i aktivitet var inför att få sin mat så vi körde ”hetsning mot matskål” med halsbandsgrepp och KlaraFärdigaGå-träning. Hon har ända sedan valpben varit en liten ängel, gick fot på promenaderna, somnade i min famn var vi än var, lyssnade på allt jag sa, stördes inte av miljöer eller andra hundar, var en stjärna med full pott på alla praktiska övningar under min utbildning till Allmänlydnadsinstruktör.

På hösten strax innan hon fyllde ett år så var vi med i en förberedande Försvarsmaktsgrupp men hon fick inte fortsätta eftersom att hon enligt instruktörerna hade för dålig motor. Just då såg jag inte det. Jag tyckte att visst – hon vill inte leka i samma utsträckning som de andra hundarna men jag var mest överlycklig över att hon faktiskt lekte överhuvudtaget.
I dagsläget så är hon framförallt en utomordentligt excellent kurshund. Hon är superduktig och visar övningar och är lugn och stilla när jag går runt och hjälper andra. Det är två saker som jag försöker förändra eller kanske bara acceptera. Dels är hon en introvert hund och blir något jobbigt (allt från att jag ber henne om för mycket till att hon river ett hinder i agilityn eller en hund är för stojig när vi tränar) så kan hon stänga av och inte vilja göra mer. Det kan visa sig genom att hon liksom sjunker ihop eller ställer sig och tittar in i en vägg eller helt enkelt springer därifrån. Nu har hon inte låst sig på så sätt på ganska länge bara gått ner i intensitet och ”inte velat” mer. För några veckor sedan när vi var inne i en bra period med framsteg varje dag så gjorde jag ett lite halvoetiskt experiment med henne. Linus nappflaska hade rullat in under hans spjälsäng och jag visste att Fendi inte kunde nå den. Jag bad henne om att hämta den och hon försökte, tittade på mig, jag bad henne om den igen och hon försökte igen. Fem gånger upprepade jag kommandot och sista gången tittade hon inte på mig. Jag var inte arg, inte krävande utan sa bara glatt att kan jag få den. Hur som helst så sa jag varken bu eller bä, plockade själv upp nappflaskan och fortsatte dagen. Fendi fick mat och vi var ute på promenader men jag bad henne inte om något mer och jag stärkte inte upp henne heller. Bara var neutral. Hon undvek mig under hela dagen. Hon gick och la sig för att vila på en annan våning, hon undvek ögonkontakt. På kvällen när jag skulle gå och lägga mig så ropade jag henne till mig och bad henne hoppa upp i sängen och sa då bra och klappade om henne. Då var det som att hon andades ut och släppte på dagens spänningar, viftade på svansen och pussades. Som sagt var – inte särdeles etiskt och snällt mot henne men jag ville se om hon kunde komma över en såpass enkel sak som att inte lyckas med en övning Utan att få bekräftelse och stöttning från mig. Men det klarar hon inte.

All träning vi gör nu för tiden är på ”allt är bra och det som är rätt är bättre”-nivå. Det finns i dagsläget ingen hundsport som känts att ”JA! det här är Fendis grej”. Jag blev så glad när jag började agilityinstruktörsutbildningen för första två-tre träffarna så var hon sååå pepp och gick inte ner sig en enda gång. Sen rev hon en gång och då vågade hon inte hoppa. Sen gjorde jag kardinalmisstaget att bli arg på mig själv (absolut inte Fendi) det var jag som visade fel i en handlingövning och så blev jag sur på mig själv och slog händerna i väggen. Hon vägrade att hoppa åt det hållet på två veckor.

När jag skaffade Fendi så var tävlingslydnad, bruks och agility det jag ville satsa på. Jag ville ha den aktuella klassen klar och klassen ovan så man snabbt kunde avancera och hon skulle ha provat alla moment upp till Elit innan start i ettan. Varje gång som jag planerade att debutera och la in en lydnadsfokus-period så sa hon upp sig. Ville inte vara med. Gick in i sig själv. Så vi har tävlat i rallylydnad för att få bra tävlingserfarenhet, hon har tävlat freestyle för att få feedback under tävling. Först när hon var nästan fem så debuterade hon i lydnad och den enda egentliga träningen vi hade gjort veckorna innan var att gå in på planen och stå där en stund och sen springa ut till externbelöning i form av kattmat. Om och om och om igen. Gå in och gå fem meter fritt följ och sen få leksak. Bara peppapeppapeppa. Största förändringen var att jag skrotade planen och drömmen om ett championat. Just Do It. Kom vidare i livet. Så jag sa till mig själv: Fendis livsmål i lydnaden är LP1. Vi plockade titeln på en vecka. Nu har jag satt Fendis nya livsmål i lydnaden till LP2. Men jag har svårt att släppa tänket om trean och eliten vilket avspeglar sig i min träning och på en gång så går hon ner sig. Vill inte. Så nej. Livsmål i lydnaden LP2. PUNKT.

Tillbaka till frågan i början. Satsa på att ta sig igenom svårigheter och göra det man vill eller satsa på en bredd men på lägre nivå för att hunden har lättare. Med Inja så ska jag jobba oss igenom hennes frustration och ljudande och då kan hon göra i stort sett vad som helst. Med Fendi så kommer hon få göra lite av varje. I dagsläget är mina tävlingsmål med henne (men aldrig på bekostnad av känslan, bryter hellre än att hon går ner sig på tävling): Lp2, appellklass spår, FSD 2 (hon är uppflyttad till men inte startad i freestyle klass 3), HtM 2, RLD A. Framförallt kommer hon få fortsätta vara en fantastisk sällskapshund och excellent kurshund. Utöver tävlandet så kommer jag träna lite mer specialsök med henne och massor med nonsenskedjor för att stärka uthålligheten. Vem vet, om ett år kanske vi kommit milslångt från var vi är nu och målen ser helt annorlunda ut 🙂

Föreläsning: Tävlingspsykologi med Eva Marie Wergård

För några veckor sedan så var jag på en fantastisk föreläsning med den fantastiska Eva Marie Wergård. Tävlingspsykologi är både ett fascinerande och nyttigt ämne för alla som håller på med hund och framförallt de som är intresserade av att tävla. Egentligen kanske det inte spelar så stor roll hur mycket och hur väl man tränar sina hundar om man inte kan stötta och guida dem när det gäller. Hur många har inte halvt om halv ångest när det är dags att prestera? När det verkligen gäller. När alla tittar på just ER!

Mycket av tävlingspsykologin handlar om att bli medveten om sig själv – hur kan jag påverka mig själv och min omgivning? Det som ofta skiljer ut toppekipagen är den mentala biten.

Några tips om vad man kan träna på för att prestera på topp är att betinga positiva känslor med ”power ord” som man kan använda för att få tillbaka den känslan. Samma sak med att lyssna på viss musik. Hur hittar man rätt känsla i olika situationer? Visualisera hur det kommer se ut när det är som du eftersträvar. Hur ska hunden ta kontaktfältet? Hur ser stoppet vid konskicket ut? Hur ska övergången mellan två positioner i Heelwork to Music ut? Kom ihåg att andas. Planera in andningshål. När hunden springer ut mot konen, andas djupt två gånger. När ni ställer upp inför fotgåendet, andas djupt en gång innan ni svarar att ni är klara. Hitta själv andningspauser som passar in med just den sporten som du och din hund håller på med.

När ni planerar era uppvärmningsrutiner – ha med ert slutmål i planeringen. Om ni ska tävla VM i agility så ska man stå i kö fem ekipage innan, då kan man inte ha en 15 minuter lång uppvärmning.

Skriv ner Worst Case Scenario EEEVER! Det kommer med största sannolikhet inte hända. Humorisera lite.

Tänk på att träna på många olika platser och med mycket olika störningar och upplägg. Variation är en trygghet och inte något som stör ut er på träning.

Det här är bara delar av vad Eva Marie tog upp på föreläsningen. Jag rekommenderar verkligen alla att gå den. Inspirerad och peppad till tusen!

Söndagsträning på HallåHund

I söndags var det dags för att hålla kurser på HallåHund igen! På Mixkursen fick de prova freestyle, på Grundkurs för tävlingshunden började vi bland annat med burlekar och på Freestylekursen jobbade vi vidare med programmen och fick se lite nytt också.

Efter kursandet var klart så fick Fendi sig en genomkörare 🙂 Vi började med att fokusera på en svaghet som uppdagades på Malins och min träningsträff, nämligen något så elementärt som att lägga sig ner i utgångsposition. Det hade hon nämligen aldrig någonsin hört talas om att man kunde göra när vi tränade i fredags. Som tur var ägnade hon nog lördagens vila åt att minnas att hon visst hört talas om det, för under söndagens pass var det inga problem. Lite segt ner men å andra sidan så är det hennes stil. Jag vill gärna ha ”smack i backen”-lägganden men det är liksom mest undantagsfall som Fendi erbjuder det, hon lägger sig helst i två (ibland tre) steg och med tanke på att jag helt tänkt om i vår målsättning så jobbar jag just nu med mig själv att faktiskt nöja mig med tvåstegsligg (det kommer ett blogginlägg om min tanke kring målsättning senare).
Tränade stegförflyttningar framför spegeln och vändningar i olika tempo, på sikt behöver jag tänka mycket mer på mitt kroppsspråk, just nu ska kommande pass ha fokus på att stärka upp exakt vilken position jag vill att hon ska ha i fot/utgångs position.

Innan vi drog igång så hade jag satt upp en ruta med target i. Nästa övning vi gjorde var således target/rutskick från utgångsposition, med lite ”titta, vaaaar är ruuuutan? Klaaaara, fääääääärdiga” innan och ett finger i halsbandet istället för full blown hets som vi kört senaste träningspassen. Klickade för targettramp och belönade i rutan eller tillbaka hos mig. Frivillig anslutning i fotposition och sen fotgående till nästa sida och nytt skick. 5 skick och 3 av dem var precis som jag ville ha, 1 travade hon ut och då kallade jag tillbaka henne och provade på nytt, det sista belönades men inte lika intensivt. Det är egentligen största skillnaden i mitt träningsupplägg med Fendi nu jämfört med tidigare, att hon blir belönad för i stort sett allt hon gör men att jag varierar belöningskvaliteten istället. Innan har jag jobbat mycket med att använda utebliven belöning som information om att jag önskar annat men då hade jag också en större förekomst av att hon gick ner sig och inte ville vara med. Sedan jag drog igång senaste lydnadssatsningen så har hon inte gått ner sig en enda gång och ändå har vi tränat rätt mycket och intensivt jämfört med innan.

En kedja med läggande under baklängesmarsch, uppsättande, marschanträde och fotgående med högersväng och heltomhalt, nedläggande och tre fjärrskiften på tre meters avstånd. NAILED IT 😀 Kedjor är kul! Mer kedjeträning, både för peppkänsla och för att träna uthållighet. Bra att stoppa in moment på den nivån man är, man behöver ju definitivt inte vara på ”färdigt moment”-nivå för att kedja ihop.

Det sista vi gjorde var apportering. Hade tänkt fokusera på gripandet men se där – inga problem. Körde två skick med klick och belöning precis efter gripandet. Två reps med apportbocken precis framför tassarna och inkallning med apportering på kanske fyra meters avstånd för att träna ingång. Några klass I-apporteringar med fokus på fast kvarhållande trots att jag petade, pillade och drog i apportbocken.

Hon är så duktig, lilla Fendi 🙂

(I måndags så var Lisa här, Fendi fick träna på stolslalom. Sedan tog vi en promenad med springarröj i skogen. Lisa tog med sig Inja på kollo och igår var Fendi med och ”jobbade” på Real 🙂 )

Superstrukturerat fredagsmys!

Måndag till onsdag blev det mest vila för hundarna, lite apportering med Inja, lite sitta still i utgångsposition med Fendi. På torsdagen fick de kort fyspass med balansboll och cavaletti över/genom en stege som låg på marken ute + backa i trapp. Igår däremot, då blev det träning som hette duga 😀

Strukturerat fredagsmys med Malin & Lovisa
Platsliggning, sitt i grupp, kedjeträning. Ojojoj! Fendi var magiskt bra och träningen med Inja gav mycket bra information 😉

Highlight med Inja var när vi avslutade en kedja och jag kände mig mest uppgiven och irriterad för att hon ljudat nästan rätt igenom hela kedjan, Malin står med ett stort leende och säger att det är så härligt att se Inja jobba för hon VILL så himla mycket och tar i för fullt. Minns inte ordagrant men min känsla byttes från åskmoln till solsken på en sekund 🙂 Fy, sjutton så bra det är med träningskompisar ❤ Malin gjorde också en mycket bra observation med Fendi. Vi körde kedjan två gånger och i slutet av första kedjan skulle jag göra ett targetskick till en target som Fendi inte visste fanns där. Så F letade liksom lite efter vad som var rätt beteende. När vi kom till fria följet i andra repetitionen av kedjan så började hon greja runt bland allt vi slängt ut på golvet (leksaker, raggsockor, godispåsar, apportbockar, pinnar, koner och en blomkruka), där hon under första repetitionen gått helt oberörd. Jag trodde först att det var för att det blev för lång sekvens utan belöning och att hon typ "ledsnade" men Malin gjorde observationen att det såg mer ut som att hon vid brist av feedback från mig provade nya saker att göra eftersom det var det hon "gick betalt för" i slutet av förra kedjan där hon skulle hitta targeten.

Foto taget av Malin 🙂

Ska alldeles strax sova, imorgon är det kurser på HallåHund som gäller.

Alla <3ans dag-träning

Idag träffade vi Eleonor, Dio & Ozzy och Birgitta & Della på HallåHund för lite kvalitativ träning.



Inja fick träna på tandvisning med tanken att hon inte ska bryta kontakten med mig trots att någon  pillar på henne. Omvänt lockande så funkade det. Eleonor sa åt mig att prova att räta mig upp och det klarade hon också. Bra att ha andras ögon som kan skynda på processen lite 😉

Fendi fick köra några skick till target och hon var lika peppig som förra fredagen. Varierade mellan klick och spring tillbaka för belöning samt klick och belöning ute vid targeten. Några hålla-halsbands-hetsningar och någon utan fysisk pepp men med Klara Färdiga.

Inja fick träna på att inte bry sig om kommendering och samma med Fendi sedan. Hade ingen riktig plan på vad jag och Inja gjorde under tiden vilket var lite slöseri, skulle ha fokuserat på fotpositionen bättre, Eleonor påpekade när Inja kom för långt fram.
Fendi fick också nonsenskommendering och sen övergick det till fokus på helomvändningar. Hon har haft päronsvängar där och jag har funderat på att byta från helt om höger till helt om vänster men E & B såg och sa: sänk tempot! Å så var problemet löst 😉

Innan vi gick fick Fendi prova två stycken klass II-apporteringar, bra fart men det behövs fokus på gripandet 🙂

Här är Hurttavästen på, Emma tjatade 😉 Den är dock lite för tät, kände mig varm trots att jag inte ansträngde mig så mycket. Men jag är ändå nöjd 🙂

Läsvärt! Från Hundens Utbildningsakademi

Benjamin Franklin effekten

I den moderna hundvärlden gillar vi gubbar. Gubben Pavlov, gubben Skinner och gubben Premack är vetenskapsmän som vi glatt pratar om, och antar att alla förstår precis vad vi menar (vilket absolut inte är självklart). Nu tänkte jag slänga in en gubbe till i smeten, gubben Franklin.

Benjamin Franklin  effekten är en psykologisk upptäckt: En person som har gjort någon en tjänst kommer mer sannolikt att göra den personen ytterligare en tjänst, än om de i själva verket i stället hade fått ta emot en tjänst från samma person. Och på samma sätt: en person som skadar någon annan, kommer med större sannolikt att skada den individen igen, än att offret kommer att ge igen.

Benjamin Franklin (1706-1790) var en amerikansk vetenskapsman och politiker. Som alla politiker fick han såväl vänner som ovänner under en valkampanj. Han vann valet och hans störste meningsmotståndare var inte allt för förtjust i Franklin. Franklint, å andra sidan, tänkte att det var bättre att ha denne man som vän än som fiende. Han skrev därför ett brev till sin motståndare och bad denne om en tjänst. Han ville låna en sällsynt bok, som Franklin visste att den andre mannen hade i sin ägo. Meningsmotståndaren blev väldigt smickrad och skickade genast boken till Franklin, som läste boken och skickade tillbaka den. När de träffades nästa gång gick den forne fienden genast fram till Franklin och de hade ett trevligt samtal om bland annat boken. Efter detta blev de två mycket goda vänner och förblev så till sin död.

Kort och gott: Om du gör något trevligt för någon, kommer du att tycka bättre om den personen.

Hur fungerar detta?

Vår hjärna kan sägas vara en utomstående observatör, som inte tycker om när våra handlingar inte stämmer överens med våra värderingar, eller vår självuppfattning. När vi gör något som strider mot våra värderingar, försöker hjärnan att rättfärdiga detta på olika sätt, för att undvika en konflikt.

Om du inbillar dig att du inte gillar någon och sedan gör något bra för den personen, kommer hjärnan svara med att förändra hur du känner för den personen, för att ditt handlade och din värdering inte ska vara i konflikt. Eller, dessvärre, om du har varit hård mot någon som du verkligen gillar, kommer din hjärna att tala om för dig att personen i fråga faktiskt förtjänade det. Och ännu värre, du kommer börja att leta fel hos den individen, och tycka sämre om den personen, vilket kan leda till att vi människor kan bli riktigt vidriga mot helt oskyldiga människor (en intressant förklaring till sådant vi anser vara ganska obegripligt mänskligt beteende).

Benjamin Franklin effekten har studerats i många vetenskapliga studier. Ett av dem utfördes på University och North Carolina, där deltagarna skulle använda sig av två inlärningsmetoder, vilken metod som de skulle använda på vilken elev lottades splumpmässigt. Den ena metoden gick ut på att den som hade lärarrollen skulle berömma och uppmuntra sin elev, när denne slog den rätta takten (positiv förstärkning). I den andra metoden skulle läraren kritisera och förolämpa eleven, så fort denne gjorde fel (positiv bestraffning). När testet var genomfört fick de som spelade lärare fylla i ett formulär om sina elever.

De elever som hade fått beröm av sina lärare, tyckte lärarna om väldigt mycket. De uppfattades enbart positivt, medan de elever som de hade kritiserat inte alls uppskattades, utan uppfattades som otrevliga.

Vårt beteende mot andra påverkar med andra ord vår bild av andra.

Varför skriver jag detta i en hundblogg? Jo,nu finns det förvisso ingen vetenskaplig studie av hur det fungerar med hundträning, men det är logiskt att tro att samma sak gäller här, eftersom det är det mänskliga beteendet vi nu tittar på.

Om jag är trevlig mot min hund och arbetar med positiv förtärkning, kommer jag att tycka bättre om min hund.

Om jag är otrelivt mot min hund och arbetar med bestraffning/korrigering, kommer jag att tycka mindre om min hund.

En hund som jag är otrevlig mot, kommer det att vara en större sannolikhet att jag är otrevlig mot igen.

Benjamin Franklins effekten är med andra ord ytterligare ett starkt skäl till varför vi ska jobba med positiv förstärkning med våra hundar.

Ha kul tillsammans med din hund!

Natasja Ravenklint

Källa: The science dog och wikipedia
http://www.hundisverige.se/se/blogg-10777751