Idag har jag varit med Inja och Fendi till Annika Falkenberg på Hundverkstan i Gråbo.
I början av hösten så for hundarna runt och busade som vanligt, de försvann bakom en liten kulle och ut på andra sidan kommer en haltandes Inja som trasslat in sig i sitt tunna täcke. Detta var mitt i Links maghistoria (återkommer till uppdatering om den längre ner) och jag kände att jag orkar verkligen inte ta tag i det här nu. Jag hade varken ekonomisk eller emotionell möjlighet att ha ännu en hund som skulle kosta tusenlappar efter tusenlappar. Haltningen upphörde efter kanske fem minuter men det har legat en liten orosklump i magen och pyrt. Hon har inte rört sig som hon brukar. Hon har snubblat på trösklarna, hon har valt att skritta in efter trädgårdsrastning istället för att trava eller galoppera, ibland har hon avböjt bus. Små saker spritt över lång tid som ändå inte är Inja. Så anledningen till hennes besök var ganska given.
Fendi då. Fendi min lilla prinsessa. Som jag skrivit om många gånger innan så kan hon i träning gå ner sig, stänga av och inte vilja mer. Ofta kommer detta när jag försökt dra igång en liten satsning eller kampanj och ökat träningen både i frekvens och intensitet. Det är dock inte en hundra procentig sanning för ibland vill hon. Det är en punkt. Andra punkten i historien om Fendi är hennes förhållningssätt till de andra hundarna i familjen. Frid och fröjd tills det inte är det längre och då är det inte bara en tillsägning utan bett och blod. Det finns alltid faktorer att observera och tolka, men det hela känns så obalanserat och oproportioneligt. Som alltid när hundar har ”bra dagar” och ”dåliga dagar” så misstänks en underliggande smärtproblematik. Jag har frågat veterinärer, hundfysioterapeuter, massörer och annat kunnigt hundfolk och det är ingen som hittat något påtagligt och innan har symptomen ändå varit så vaga och inte tillräckligt frekventa för att jag ska ta tag i det ordentligt. Men just att hon fått sådana kraftiga reaktioner mot de andra hundarna senaste månaderna var också spiken i kistan att nu jäklar ska jag gå till botten med det här (träningsaspekten hade en enkel lösning – sluta satsa på att tävla. Träna bara när hon verkligen tigger om det). Att det nog inte bara har med dålig motor och resursförsvar att göra. Att något är fysiskt fel.
Så nu. När både själ och plånbok hämtat sig lite från Linkmagen så hade jag äntligen en bokad tid hos Annika.
Konklusionen av besöket är att Injas vänstra skuldra var sned och stel och det ger såklart effekt i resten av kroppen, hela vänstra sidan var som ihopdragen och även nacken var påverkad. Man kunde se hur hela kroppen förändrades och det var väldigt tydligt på Injas kroppsspråk när spänningar och låsningar släppte. Hela vänstra sidan längdes, nacken längdes, hon började fisa förnöjt och slappnade av.
Med Inja blir det återbesök om två veckor, då ska Annika fortsätta släppa på låsningar. Man kan inte göra allt på en och samma gång eftersom att muskulaturen är van att arbeta på ett visst sätt och kroppen måste hinna anpassa sig till förändringarna, man såg hur Inja var sladdrig i kroppen efteråt eftersom att musklerna inte riktigt visste hur de skulle arbeta nu när det inte var låsningar och spänningar.
Sedan var det Fendis tur och på en gång så fastnade Annikas kunniga händer vid ländryggen. Här var det något som inte stämde. Fendi uppskattade inte den beröringen och Annika, som är väldigt mån om att hundarna ska vara bekväma, började längre fram och jobbade sig bakåt igen. Det märktes att jag brukade massera lite lätt och det var kul att höra. Sedan när hon fortsatte längs med ryggen så hittade hon många diffusa konstigheter. Längre bak och problematiken blev större. Över ländryggen och ner i högra benet var största besvären. Allt detta kommer antagligen från små ”knickar” i ryggen på henne. Hundar med stumpsvans har ibland små eller stora ”knickar” som ofta är sammanvuxna kotor. Fendi har en sådan som känns längst ut på sin svans och antagligen flera upp i ryggen. Så med henne kommer det inte handla om att lösa ett problem utan att hitta en underhållsmetod som fungerar eftersom att det är ett slags konstruktionsfel som ligger i botten för hennes problem. Första steget var att släppa på en del av låsningarna och spänningarna som hittades men hon ska på återbesök efter julhelgerna för att fortsätta pillas med.
Det var en sådan lättnad att få dessa besked. Självklart är det aldrig roligt att ens hundar har ont, men att det är något som ändå är relativt lättjusterat hos Inja (två återbesök inbokade totalt än så länge, min tanke är att fortsätta regelbundet men med större tidsintervall för att se till att hon hålls fräsch i kroppen nu när hon börjar bli en senior) och att faktiskt få ett svar, en förklaring, gällande Fendi. Detta kan vara, om inte hela så en stor, anledning till både hennes ”träningsovilja” och kraftiga reaktioner mot de andra hundarna. Man såg hela hennes rygg liksom längas och plattas ut efter den här första behandlingen, steget blev längre på en gång. Så häftigt!
Uppföljning här hemma blir vila i två dygn för att deras kroppar ska få en chans att återhämta sig och vänja sig vid nya modelleringen. Sedan ska båda ha en lugnare tillvaro i två veckor, inte röja utan bara få lugna promenader på mjukt (men inte belastande) underlag. Fendi ska masseras försiktigt och tränas på att böja rygglinjen åt sidorna och neråt. Inja skall också få böja linjerna och med henne är det extra viktigt att hon inte hoppar ner och landar på frambenen så inget hopp upp och ner i soffan och sängen och restriktivt trappanvändande (speciellt med tanke på att hon fortfarande kan ramla i trappen). Använda Back on Track-täcken på båda. Inget bus med andra hundar och inget benätande (hon våldsäter ben och ägnar rätt stor del åt att hålla mot med frambenen och slita av delar). Så om två dygn påbörjas lite böjträning som sen ska bli 5 repetitioner 3 gånger om dagen och stillsamma promenader. Det ska bli spännande att se utveckligen hos flickebarnen ♥ Tack till Ulrika Alva som följde med till Gråbo!
Link då. Jag sa att jag skulle återkomma till honom. För 2.5 månad sedan var jag hos Lena Mattsson på GG Hund och Katt för att prata foder. Rekommendationen från djurkliniken vi gått hos är att försöka återintroducera vanliga maten men Lena sa att Nej. Låt honom gå på veterinärmaten tills han varit bra så länge att du inte ens reflekterar över hur bajset ser ut längre. Det kan ta ett halvår för tarmen att återhämta sig efter en endaste diarréomgång om man har otur. Så det är lika bra att inte börja laborera innan han haft många månader på raken utan att få diarré. Klokt. Det kommer jag köra på.
Jag tror faktiskt varken att han är sjuk eller kanske inte ens överkänslig i grund och botten. Jag tror att han har haft en förbannad otur i att inte hinna återhämta sig innan nästa smäll kommit. Dessutom så verkar ju inte avmaskningarna som gjordes tidigt ha tagit (Banminth) men efter två Drontal-avmaskningar så har han inte varit så dålig som innan. Nu klarar han av att äta lite mossa och lera i skogen och om han blir lite sämre i magen så fixar han att återhämta sig själv eller med hjälp av lite burkmat och Fortiflora. Han har till och med börjat lägga på sig lite så nu har jag börjat dra ner på fodret. Innan handlade det om att fläska upp honom så snabbt som möjligt för att han skulle ha lite att ta av innan nästa gång han kraschade. Men nu känns det rätt lugnt faktiskt. Jag har inte hökögon på honom längre och han håller. Skönt.
Nu ska jag bara ta tag i min kamera som lagt av och min bil vars motor totalpajat. Vem har sagt att livet ska vara lätt? 😉
4fota.wordpress.com 
