Den viktigaste kursen man kan gå?

Är man intresserad av att tävla med sin hund, eller kanske verkligen satsa på att förbättre hundens självförtroende och er teamkänsla, då rekommenderar jag innerligt kursen ”Lyckas på tävling” som jag kommer att hålla på HallåHund.

Här är en kommentar av en tidigare kursdeltagare (vi har valt att döpa om kursen från ”Grundkurs för tävlingshunden” till ”Lyckas på tävling” för att det inte ska bli missförstånd om att den bara riktar sig mot nybörjare och ekipage som inte kommit ut och tävlat än)

”Jag och min golden retrievertik Penny gick kursen ”Grundkurs för tävlingshunden” i början av året för att bygga både mitt och Pennys självförtroende, finslipa utförande, fokus och stadga och framförallt för att förbättra vårt samspel och samarbete. Kursen överträffade mina höga förväntningar med råge – vi fick stöd, tips och inspiration inte bara i det som jag tidigare nämnt utan även utan i all träning, bland annat kroppskontroll, balans och trickträning. Att träna inför andra i en tävlingsliknande, men ändå trygg, situation gav mig och min hund extremt mycket inför framtida tävlingssituationer. Kursen i allmänhet stärkte inte bara min hunds självförtroende, utan även mitt, samt vårt samspel och vår relation och gav oss viktiga verktyg för att fortsätta utvecklas tillsammans! Rekommenderar den varmt.” Emma Bissmark Blomé & Penny

Det är en härlig blandning av gräddan av godbitar jag tagit med mig från sammanlagt fem instruktörsutbildningar, flera fortbildningar, föreläsningar, kurser och mängder av slukade böcker, youtubeträningsfilmer och intressanta diskussioner på diverse forum.

”Hur förbereder jag mig och min hund inför tävling? Hur stöttar jag bäst min hund under en tävling? Hur gör jag min hund trygg i en tävlingssituation och hur håller jag koll på mina egna nerver? Det här är en kurs som handlar om träningsupplägg, burträning, nervositet och en massa annat! Kursen passar dig som har tävlingsambitioner och som vill lägga en stabil träningsgrund för din blivande tävlingshund, eller för att få till det lilla extra med din nuvarande tävlingshund, samtidigt som vi stärker hundens självförtroende och er relation. Vi kommer prata inlärningsteori och vi kommer jobba på allt från kroppskontroll och stadga till full fart och attityd. Kursen passar alla som vill tävla med sin hund oavsett om det är i agility, tävlingslydnad, brukslydnad, freestyle eller rallylydnad, mm.”

Läs mer och anmäl dig här. Hoppas att vi ses 🙂

Hundfunderingar

Igår ställde jag frågan på Facebook: ”Ni med hund och tävlingsintresse – hur tänker ni med hundar som inte ”vill lika mycket som ni vill”? Lägga mycket fokus på att stärka eventuella svagheter och köra järnet på det ni vill satsa på eller bredda aktivitetsfältet och satsa på det som hunden har lättare för?”

Inja skaffade jag ju främst som sällskapshund och första halvåret var hon knappt intresserad av mig alls, första året var hon knappt intresserad av träning heller. När min tollare Rex rädsleproblematik eskalerade så katastrofalt så jag till sist valde att ta bort honom så hade jag ”bara” Inja kvar att träna med och det var väldigt frustrerande och ledsamt eftersom att hon inte ville. Min mamma sa då så klokt: ”Tänk på henne som en katt. En katt har man inga stora förväntningar på att den ska göra något man ber den om men den kan ändå gå att träna litegrann”. Jag tänkte på henne som en katt och blev lugnare och nöjdare och sen när jag skaffade kelpien Deamon som verkligen älskade att träna och som var otroligt rolig att träna med så blommade Inja upp och blev en helt annan hund.

I dagsläget så är hon helt fantastisk med ett ganska stort problem – hon fick ingen ordentlig grund och hon har fått vara min ”prova på”-hund och testat en massa vilket innebär att hon inte alltid har en stabil bas att stå på – bytesövningar, av/på mm mm. Under graviditeten mådde jag som bekant skit och några veckor efter förlossningen kände jag mig som en ny människa och drog igång träningen igen. Tanken var att Inja äntligen skulle få en agilitykarriär. Sedan fick jag inflammation i hela ländryggen och bäckenet och var tvungen att vila igen. När jag sen började må bättre igen och startade upp med mer strukturerad och organiserad träning så gick Inja upp otroligt mycket i stress. Fastän vi tränat på samma sätt som innan. Jag såg att hon hade en frakturerad hörntand och tänkte att det säkerligen kan vara smärtrelaterat så innan vår tid på Västra för tandutdragning så fick Inja åka på kollo till min vän Lisa några dagar. Jag blev väldigt påverkad av Injas stress och hon blev alldeles säkert påverkad av att min irritation. Jag ville inte träna bort eller trycka undan symptom innan jag visste var problemet låg så det var verkligen guld värt att Inja kunde åka bort ett tag där. Nästan omgående efter operationen så såg jag en stor skillnad i stressnivån hos Inja så det var helt klart förvärrat av smärtan från tanden. Med henne kommer närmsta framtiden vara först en informationsinsamling och bearbetning av data och sen påbörjar Projekt Stress-Sanering ordentligt. Genomtänkta träningspass, genomtänkta belöningar och övningar – inte utsätta henne för onödiga stressorer innan hon kan hantera dem, dvs hon kommer bland annat inte få följa med som demohund på kurser eftersom att hon inte kan slappna av självständigt (är vi på kurs och jag är med henne så är det inga större problem, men om jag har fokus på andra så sitter hon gärna och tjattrar). Motionen har vi redan höjt och hon ska få mer nosaktivering också. Det är några snabba förändringar som kommer att ske i hennes liv för att få ner henne mer. Sen kommer hon få fortsätta att åka på kollo till Lisa med jämna och ojämna mellanrum, Lisa älskar henne och Inja har det jättebra där så det är verkligen perfekt att hon kan få egentid och samtidigt förgylla Lisas vardag.

Nu menar jag inte att hon har kraftiga stressproblem utan detta är enbart för att förbättra livskvaliteten för såväl henne som mig. I vardagen så är de enda tillfällena hon blir påtagligt stressad och ljudar när vi klär på oss för att åka iväg/gå på promenad samt när någon plingar på dörren. Det jag vill förändra är hennes förväntan och frustrationsnivå eller snarare sättet att hantera sin frustration när det kommer till träning (i hyrd hall/ridhus/tillsammans med andra).

Fendi å andra sidan skaffade jag med tanke på träning- och tävling. Där jobbade jag hårt när hon var liten med såväl fin avvägning aktivitet och passivitet, grundfärdigheter á la Canis, shejping och stora planer för framtiden. Lekutveckling var ett stort kapitel i valpåldern eftersom att hon verkligen inte ville leka när hon var liten. Den enda gången hon spontant gick upp mer i aktivitet var inför att få sin mat så vi körde ”hetsning mot matskål” med halsbandsgrepp och KlaraFärdigaGå-träning. Hon har ända sedan valpben varit en liten ängel, gick fot på promenaderna, somnade i min famn var vi än var, lyssnade på allt jag sa, stördes inte av miljöer eller andra hundar, var en stjärna med full pott på alla praktiska övningar under min utbildning till Allmänlydnadsinstruktör.

På hösten strax innan hon fyllde ett år så var vi med i en förberedande Försvarsmaktsgrupp men hon fick inte fortsätta eftersom att hon enligt instruktörerna hade för dålig motor. Just då såg jag inte det. Jag tyckte att visst – hon vill inte leka i samma utsträckning som de andra hundarna men jag var mest överlycklig över att hon faktiskt lekte överhuvudtaget.
I dagsläget så är hon framförallt en utomordentligt excellent kurshund. Hon är superduktig och visar övningar och är lugn och stilla när jag går runt och hjälper andra. Det är två saker som jag försöker förändra eller kanske bara acceptera. Dels är hon en introvert hund och blir något jobbigt (allt från att jag ber henne om för mycket till att hon river ett hinder i agilityn eller en hund är för stojig när vi tränar) så kan hon stänga av och inte vilja göra mer. Det kan visa sig genom att hon liksom sjunker ihop eller ställer sig och tittar in i en vägg eller helt enkelt springer därifrån. Nu har hon inte låst sig på så sätt på ganska länge bara gått ner i intensitet och ”inte velat” mer. För några veckor sedan när vi var inne i en bra period med framsteg varje dag så gjorde jag ett lite halvoetiskt experiment med henne. Linus nappflaska hade rullat in under hans spjälsäng och jag visste att Fendi inte kunde nå den. Jag bad henne om att hämta den och hon försökte, tittade på mig, jag bad henne om den igen och hon försökte igen. Fem gånger upprepade jag kommandot och sista gången tittade hon inte på mig. Jag var inte arg, inte krävande utan sa bara glatt att kan jag få den. Hur som helst så sa jag varken bu eller bä, plockade själv upp nappflaskan och fortsatte dagen. Fendi fick mat och vi var ute på promenader men jag bad henne inte om något mer och jag stärkte inte upp henne heller. Bara var neutral. Hon undvek mig under hela dagen. Hon gick och la sig för att vila på en annan våning, hon undvek ögonkontakt. På kvällen när jag skulle gå och lägga mig så ropade jag henne till mig och bad henne hoppa upp i sängen och sa då bra och klappade om henne. Då var det som att hon andades ut och släppte på dagens spänningar, viftade på svansen och pussades. Som sagt var – inte särdeles etiskt och snällt mot henne men jag ville se om hon kunde komma över en såpass enkel sak som att inte lyckas med en övning Utan att få bekräftelse och stöttning från mig. Men det klarar hon inte.

All träning vi gör nu för tiden är på ”allt är bra och det som är rätt är bättre”-nivå. Det finns i dagsläget ingen hundsport som känts att ”JA! det här är Fendis grej”. Jag blev så glad när jag började agilityinstruktörsutbildningen för första två-tre träffarna så var hon sååå pepp och gick inte ner sig en enda gång. Sen rev hon en gång och då vågade hon inte hoppa. Sen gjorde jag kardinalmisstaget att bli arg på mig själv (absolut inte Fendi) det var jag som visade fel i en handlingövning och så blev jag sur på mig själv och slog händerna i väggen. Hon vägrade att hoppa åt det hållet på två veckor.

När jag skaffade Fendi så var tävlingslydnad, bruks och agility det jag ville satsa på. Jag ville ha den aktuella klassen klar och klassen ovan så man snabbt kunde avancera och hon skulle ha provat alla moment upp till Elit innan start i ettan. Varje gång som jag planerade att debutera och la in en lydnadsfokus-period så sa hon upp sig. Ville inte vara med. Gick in i sig själv. Så vi har tävlat i rallylydnad för att få bra tävlingserfarenhet, hon har tävlat freestyle för att få feedback under tävling. Först när hon var nästan fem så debuterade hon i lydnad och den enda egentliga träningen vi hade gjort veckorna innan var att gå in på planen och stå där en stund och sen springa ut till externbelöning i form av kattmat. Om och om och om igen. Gå in och gå fem meter fritt följ och sen få leksak. Bara peppapeppapeppa. Största förändringen var att jag skrotade planen och drömmen om ett championat. Just Do It. Kom vidare i livet. Så jag sa till mig själv: Fendis livsmål i lydnaden är LP1. Vi plockade titeln på en vecka. Nu har jag satt Fendis nya livsmål i lydnaden till LP2. Men jag har svårt att släppa tänket om trean och eliten vilket avspeglar sig i min träning och på en gång så går hon ner sig. Vill inte. Så nej. Livsmål i lydnaden LP2. PUNKT.

Tillbaka till frågan i början. Satsa på att ta sig igenom svårigheter och göra det man vill eller satsa på en bredd men på lägre nivå för att hunden har lättare. Med Inja så ska jag jobba oss igenom hennes frustration och ljudande och då kan hon göra i stort sett vad som helst. Med Fendi så kommer hon få göra lite av varje. I dagsläget är mina tävlingsmål med henne (men aldrig på bekostnad av känslan, bryter hellre än att hon går ner sig på tävling): Lp2, appellklass spår, FSD 2 (hon är uppflyttad till men inte startad i freestyle klass 3), HtM 2, RLD A. Framförallt kommer hon få fortsätta vara en fantastisk sällskapshund och excellent kurshund. Utöver tävlandet så kommer jag träna lite mer specialsök med henne och massor med nonsenskedjor för att stärka uthålligheten. Vem vet, om ett år kanske vi kommit milslångt från var vi är nu och målen ser helt annorlunda ut 🙂

Söndagsträning på HallåHund

I söndags var det dags för att hålla kurser på HallåHund igen! På Mixkursen fick de prova freestyle, på Grundkurs för tävlingshunden började vi bland annat med burlekar och på Freestylekursen jobbade vi vidare med programmen och fick se lite nytt också.

Efter kursandet var klart så fick Fendi sig en genomkörare 🙂 Vi började med att fokusera på en svaghet som uppdagades på Malins och min träningsträff, nämligen något så elementärt som att lägga sig ner i utgångsposition. Det hade hon nämligen aldrig någonsin hört talas om att man kunde göra när vi tränade i fredags. Som tur var ägnade hon nog lördagens vila åt att minnas att hon visst hört talas om det, för under söndagens pass var det inga problem. Lite segt ner men å andra sidan så är det hennes stil. Jag vill gärna ha ”smack i backen”-lägganden men det är liksom mest undantagsfall som Fendi erbjuder det, hon lägger sig helst i två (ibland tre) steg och med tanke på att jag helt tänkt om i vår målsättning så jobbar jag just nu med mig själv att faktiskt nöja mig med tvåstegsligg (det kommer ett blogginlägg om min tanke kring målsättning senare).
Tränade stegförflyttningar framför spegeln och vändningar i olika tempo, på sikt behöver jag tänka mycket mer på mitt kroppsspråk, just nu ska kommande pass ha fokus på att stärka upp exakt vilken position jag vill att hon ska ha i fot/utgångs position.

Innan vi drog igång så hade jag satt upp en ruta med target i. Nästa övning vi gjorde var således target/rutskick från utgångsposition, med lite ”titta, vaaaar är ruuuutan? Klaaaara, fääääääärdiga” innan och ett finger i halsbandet istället för full blown hets som vi kört senaste träningspassen. Klickade för targettramp och belönade i rutan eller tillbaka hos mig. Frivillig anslutning i fotposition och sen fotgående till nästa sida och nytt skick. 5 skick och 3 av dem var precis som jag ville ha, 1 travade hon ut och då kallade jag tillbaka henne och provade på nytt, det sista belönades men inte lika intensivt. Det är egentligen största skillnaden i mitt träningsupplägg med Fendi nu jämfört med tidigare, att hon blir belönad för i stort sett allt hon gör men att jag varierar belöningskvaliteten istället. Innan har jag jobbat mycket med att använda utebliven belöning som information om att jag önskar annat men då hade jag också en större förekomst av att hon gick ner sig och inte ville vara med. Sedan jag drog igång senaste lydnadssatsningen så har hon inte gått ner sig en enda gång och ändå har vi tränat rätt mycket och intensivt jämfört med innan.

En kedja med läggande under baklängesmarsch, uppsättande, marschanträde och fotgående med högersväng och heltomhalt, nedläggande och tre fjärrskiften på tre meters avstånd. NAILED IT 😀 Kedjor är kul! Mer kedjeträning, både för peppkänsla och för att träna uthållighet. Bra att stoppa in moment på den nivån man är, man behöver ju definitivt inte vara på ”färdigt moment”-nivå för att kedja ihop.

Det sista vi gjorde var apportering. Hade tänkt fokusera på gripandet men se där – inga problem. Körde två skick med klick och belöning precis efter gripandet. Två reps med apportbocken precis framför tassarna och inkallning med apportering på kanske fyra meters avstånd för att träna ingång. Några klass I-apporteringar med fokus på fast kvarhållande trots att jag petade, pillade och drog i apportbocken.

Hon är så duktig, lilla Fendi 🙂

(I måndags så var Lisa här, Fendi fick träna på stolslalom. Sedan tog vi en promenad med springarröj i skogen. Lisa tog med sig Inja på kollo och igår var Fendi med och ”jobbade” på Real 🙂 )

Hundsöndag!

Vilken dag 🙂 Linus gav mig sovmorgon till klockan nio och efter amning, puss&hej så for han och Alex iväg. Jag packade klövar, torkad kycklingfilé och annat smått och gott i väskan och drog iväg med hundarna. Första stoppet var spårskogen där två korta och två liiiite längre (fortfarande korta) spår lades (dragen klöv, inget blod). Flickorna måste få upp säkerheten i spårandet så tanken är att börja om deras spårkarriär med många och korta spår.

Efter att ha klampat runt i skogen svängde jag förbi Citygross och Jula för att köpa en lunchkorv och en dörrmatta till ny target. Brummade vidare till Borås BK och körde ett toppenpass på ca 40 minuter i snålblåsten och isduggregn.

Inja fick träna på att runda slalompinnen som var utställd. Sedan gripa apportbock från min hand och springa runt och hejdundrans vad det gick! Verkligen en toppenövning för henne!! Jag har haft bekymmer med apporteringen för Inja eftersom hon pendlat mellan att inte vilja ta den/tagit den och dragit iväg/gripit men spottat ut samma sekund/dansat steppdans på den med framtassarna innan hon gripit den och/eller tuggat frenetiskt. Alternativt allt ovanstående samtidigt. Så min lösning har under långa perioder varit att skita i att träna momentet över huvudtaget eftersom jag mest blivit frustrerad själv också 😉 I och med all discdog-träning så fick vi iallafall till att hon förstod att det låg en viss poäng i att komma tillbaka till mig med föremål så där var största hjärnblödningen åtgärdad, men sen har olika övningar gett olika framsteg. Denna övning var definitivt en av de bättre!

Vidare så fick hon träna ettans och tvåans hopp, springa till targetmatta på avstånd, lite ställande under baklängesmarsch, sitta uppbunden utan att låta som en döende elefantsäl (misslyckades), bebisövning för elitens ruta fast med springa till slalompinnen och stanna där och sen springa till targetmatta. Hon var suuuperduktig 😀

Fendi fick träna på att springa fortfortarefortast till dörrmattetargeten, runda pinne, gripandeövning med hets och tävling (hon var artig och sa – ”ta den du, du verkar vilja ha den mycket mer än jag!”), något mindre hetsiga gripandeövningar som lyckades något bättre, tvåans hopp i sin helhet, återhoppen i helt fel vinkel (där det vore mycket lättare och mer logiskt att bara springa bredvid hindret tillbaka) och säkert något annat som jag glömt av nu. Jo, lite heltomsvängar fick hon också träna.

På vägen tillbaka till spåret så provade vi på en ny promenadslinga. Otroligt vackert och barnvagnsvänligt. Läggs på minnet! Skönt med en runda som bara tog ca 25 minuter dessutom, jag har ju fortfarande väldigt begränsad fysisk kapacitet på grund av min rygg. Under i stort sett hela hösten och vintern har jag haft en kraftig inflammation i bäcken och ländrygg och strikt förbud mot att gå längre än 20 minuter. Efter dagens eskapader känner jag av både rygg och foglossningar men det är ändå ingenting jämfört med hur det var när det var som värst, då kunde jag bokstavligt och bildligt talat inte komma upp ur soffan efter jag gått en promenad.

Tillbaka till spåren där flickorna fick två spår vardera. Ett kort, kort på kanske 30 meter och ett lite längre på kanske 100-200 meter (jag är fruktansvärt, pinsamt dålig på avståndsbedömning). Hur som helst så jobbade Fendi på suuuuperbra! När hon kom fram till slutet i första spåret så var hon så söt, hon slog precis innan klöven och kom runt trädet i vilket klöven var fastbunden, hon hittade snöret, svansen började gå och hon började kampa med snöret, lilla hjärtegullet ♥ Jag skrattade och visade på klöven och då blev hon jätteglad, kampade med den också och bet av en femtedel av den och svalde snabbt som attans 😛

Injas första spår gick sådär. Det var inte så lätt för hon hade glömt att packa med sin hjärna i utflyktsväskan så hon sprang mest runt och hade lattjolajbans med någon liiiiiten föraning om åt vilket håll hon skulle åt.

Fendis andra spår imponerade också stort på mig. Två gånger vek hon från spåret och vid båda tillfällena var det vilt som korsat, inte ens en hundlängd följde hon viltets spår innan hon vek tillbaka till mitt spår och fortsatte spåra. När hon hittade klöven den här gången blev hon alldeles tossig och studsade runt och kastade upp den i luften gång på gång och fångade ♥

Injas andra spår var så lätt att en lobotomerad gurka hade klarat av det. Så det gjorde även Inja 😉 Rakt på i ett hjulspår i ca 200 meter. Det första spåret hon fick gick både genom blåbärsris och vattenpölar och i ganska kuperad terräng så det kanske inte var helt schysst. Men nu med facit i hand: fler superenkla spår till henne!!

 

 

 

Alla <3ans dag-träning

Idag träffade vi Eleonor, Dio & Ozzy och Birgitta & Della på HallåHund för lite kvalitativ träning.



Inja fick träna på tandvisning med tanken att hon inte ska bryta kontakten med mig trots att någon  pillar på henne. Omvänt lockande så funkade det. Eleonor sa åt mig att prova att räta mig upp och det klarade hon också. Bra att ha andras ögon som kan skynda på processen lite 😉

Fendi fick köra några skick till target och hon var lika peppig som förra fredagen. Varierade mellan klick och spring tillbaka för belöning samt klick och belöning ute vid targeten. Några hålla-halsbands-hetsningar och någon utan fysisk pepp men med Klara Färdiga.

Inja fick träna på att inte bry sig om kommendering och samma med Fendi sedan. Hade ingen riktig plan på vad jag och Inja gjorde under tiden vilket var lite slöseri, skulle ha fokuserat på fotpositionen bättre, Eleonor påpekade när Inja kom för långt fram.
Fendi fick också nonsenskommendering och sen övergick det till fokus på helomvändningar. Hon har haft päronsvängar där och jag har funderat på att byta från helt om höger till helt om vänster men E & B såg och sa: sänk tempot! Å så var problemet löst 😉

Innan vi gick fick Fendi prova två stycken klass II-apporteringar, bra fart men det behövs fokus på gripandet 🙂

Här är Hurttavästen på, Emma tjatade 😉 Den är dock lite för tät, kände mig varm trots att jag inte ansträngde mig så mycket. Men jag är ändå nöjd 🙂

Föreläsning med Ditte Andersson

Igår var jag på Dittes clinic ”Grunda med glädje” på HallåHund. Jag gillar verkligen Ditte, hon har båda fötterna på jorden och är ödmjuk i sin hundträning tycker jag. Till exempel när det kommer till målsättning, att det kan blir för överväldigande med väldigt högt satta mål – Ditte försöker tänka att vi får se var vi kommer och det kan vi ju dra slutsatsen att det har räckt rätt långt 😛 Ditte har tillsammans med sin labrador Abby bland annat varit med i landslaget och tävlat på VM i lydnad.

Jag har sida efter sida med anteckningar från clinicen igår, en del nytt, en del gammalt, en del ahaa och en stor del bekräftande i tankar jag redan har. Texten nedan är främst anteckningar från vad Ditte sa, men även inblandat med egna tankar, funderingar och reflektioner.

Det primära jag tar med mig från clinicen är Dittes Ledstjärna. I mitten av stjärnan står GLÄDJE. Man ska alltid träna med glädje, både att hunden tycker att det är roligt och att du tycker att det är roligt och framförallt att ni har roligt tillsammans. På stjärnspetsarna stod sedan SJÄLVFÖRTROENDE, LYHÖRDHET/KÄNSLA, TRYGGHET, TÅLAMOD, FOKUS & TRÄNINGSVILLIGHET.

När det gäller självförtroende är det bra att överträna på skrammelljud, folk som skriker och andra miljöaspekter. Det är något som jag tänkt redan att innan Fendi ska få tävla lydnad igen så ska jag träna mycket på folk som kommenderar sina hundar barskt i hennes närhet. När vi tävlade i höstas var det en kvinna som verkligen röt i till sin hund allt vad den skulle göra vid platsliggningen, Fendi skulle ligga precis intill den här hunden och hon tyckte att både matten och hunden var lite läskiga.

Lyhördhet & Känsla handlar både om att vara lyhörd mot din hund och mot dig själv. När du tränar tillsammans med andra, var noga med att tänka igenom råden du får och känna efter om de passar just dig och din hund.

Trygghet – A & O i belöningsbaserad träning – hunden ska kunna lita på att de skall kunna göra fel utan att jag som tränare lackar ur. Gör ditt bästa för att tillrättalägga miljön så att hunden får bäst chans att lyckas. Visa hunden att du är trygg på en plats genom att ”invadera” den istället för att smyga in längs med väggarna liksom.

Tålamod – Ha en plan för vad du gör med hunden om du tappar tålamodet. Jag försöker springa ikapp med hunden till dess bur eller pausplats och ge den en näve godis eller liknande innan jag känner att bägaren rinner över. Ett av de ”värsta” hundtränarmisstagen jag gjort var när Fendi och jag gick på agilityinstruktörsutbildning och vi skulle göra en kombination med tre hinder varav det sista stod i vinkel. Fendi gjorde helt rätt men jag gjorde fel byte och i farten sprang jag in i väggen och slog med händerna i väggen för att jag blev arg på mig själv. Det hade ju inget med Fendi att göra och min irritation var inte riktad mot henne, men hon vågade inte hoppa åt det hållet på två veckor och då var jag där nästan varje dag och tränade.

Fokus – var schysst mot din hund och ha fokus på den när ni tränar. Ha annars en bra slutsignal så att hunden vet att ni inte tränar längre. Ett vanligt misstag är att man till exempel går fotgående, gör halt och börjar prata med sina träningskompisar – hunden vet inte om att ni slutat arbeta och sitter kanske fortfarande och försöker jobba utan att få respons.

Träningsvillighet är den kanske viktigaste punkten ändå. Man kan vara en halvbra tränare och ha en medioker hund och ändå komma långt bara man är villig att träna, träna, träna. Ni vet ju att man säger att det tar 10 000 timmar innan man blir expert på ett område 😉

Det här var lite av allt Ditte hade att berätta. Jag har gått kurs för henne tidigare och det är verkligen en hundtränare och instruktör som tilltalar mig 🙂

Godkänd Tävlingslydnadsinstruktör (klass 1-Elit)

Häromdagen fick jag beskedet att mitt projektarbete i TLI-utbildningen var godkänt och att jag därmed kan titulera mig Tävlingslydnadsinstruktör 😀

Bilder från en av mina lydnadstävlingar med Rex, min pälsängel som var min första tålmodiga läromästare inom tävlingslydnad ♥

Jag kommer i vår att dra igång en jätterolig kurs på HallåHund, Grundkurs för tävlingshunden, där kommer vi träna på allt från attityd, belöningsutveckling, kedjeträning, burlekar, stadga till uthållighet och förarprestation. Passar hundekipage som är intresserade av såväl tävlingslydnad, rally, agility, freestyle mm.

Kursen börjar med en föreläsning i Inlärningsteori – Hur lär hunden? på torsdagen den 23/1. Föreläsningen är öppen för alla, även de som inte ska gå kursen. 200:- kostar det att gå på den och föreläsningen är klockan 19-21 🙂

LP 1 Kalote’s Fendi

Kom på att jag glömt göra ett inlägg om att Fendi tävlat igen 🙂 En vecka efter debuten så åkte hon och jag tillsammans med min goda vän Madde och hennes två hundar till Elfsborgs BK och tävlade i lydnadsklass 1 igen, första pris, tredje placering och LP 1 blev resultatet 🙂 Så vårt motto ”JUST DO IT.” har minst sagt fungerat 🙂

Det var riktigt roligt upplägg på fotgåendet där alla vändningar kom på raken och sen halterna. Bra utmaning för många hundar som säkert är vana att blanda vändningar och halter. Det märktes på Fendi att hon inte riktigt hängde med på vad vi höll på med, min träningsfilosofi å det senaste har ju som sagt var knappt innehållit någon momentträning över huvudtaget, bara lite uthållighetsträning och i stort sett bara attitydsträning. Jag blev lite extra glad när en kvinna kom fram efteråt och sa att det var roligt att se oss, att Fendi såg så glad ut 🙂

Vi fick ingen rosett från Elfsborg så här återanvänds en bild från Eskilstuna istället 😉

Hittade den här bilden på EHDK’s hemsida:

JUST DO IT.

När jag flyttade till Göteborg 2011 och under sommaren började träna tillsammans med Malin och Helena peppade de mig till att starta på tävling fastän jag inte var helt nöjd och kände mig ”klar”, det resulterade i att Inja blev uppflyttad från freestyle klass I till III på en helg, Fendi blev uppflyttad från klass I till II och båda blev uppflyttade i HtM klass I till II. Sommaren efter hade jag ett klass III-program som var i uppbyggnadsfas och inte klart. Bestämde mig för att sluta överanalysera allt och JUST DO IT. Trots att just det programmet aldrig blev klart så fick vi ändå ett cert och kvalade till SM. När SM kom hade jag stor ångest eftersom att vi inte hade tränat sedan sommaren och jag var gravid och mådde mer än pyton och hade ont i ungefär hela kroppen. Tänkte igen att JUST DO IT. ballt att starta iallafall. Så vi startade och rent prestationsmässigt gick det åt skogen men vi har iallafall varit med på SM, hade jag låtit mitt egentliga/gamla jag bestämma så hade vi inte ens startat i klass III eftersom att vi inte var färdiga och genomarbetade enligt konstens alla regler.

Under hela graviditeten har det blivit i stort sett noll och ingen träning alls. Jag har mått katastrofalt dåligt och mitt humör har svängt snabbare än kvickt och jag har då inte velat utsätta mina stackars hundar för omväxlande glädjeeufori, översvämningsgråt och underjordisktursinne inom loppet av tio minuter 😉

Sedan kanske en månad tillbaka så har unge Herr Bebis insett att det är ganska skönt att ligga och dra sig på morgonen vilket har gett mig en stund för mig själv efter morgonamningen. Vid några tillfällen har jag då passat på att träna i några minuter med Fendi. Det har varit lek, bus och stim&stoj. Fendi går ju lätt ner sig och stänger av om det blir för svårt eller om något går fel så jag har haft all fokus på hennes attityd och slutat när vi legat på topp. Smög in lite lydnadsövningar så som att sitta högst upp på prispallen.. med en banan i munnen..:

..lite ingång på plan och springa ut till externbelöning. Apportering av använda apportbockar, ”sitta still i fotposition och titta på matte utan att det händer något”-övning och annat i den stilen. Vi har nosat liiiiite på själva momenten men merparten av träningen har bara varit lek och pepp.

I sann JUST DO IT.-anda så anmälde jag Fendi till Eskilstuna Hunddressyrklubbs dubbeltävling den 7/9 eftersom att vi ändå skulle upp och hälsa på mamma däromkring. Största förberedelsen var att beställa ett pepp-halsband från madebyminvilda.se. Litade på att lydnad inte var en färskvara trots allt och att hon skulle minnas momentträningen från Way Back When.. 😉 Det visade sig vara ett bra antagande.

Första pris och fjärde placering av 19 hundar på förmiddagen. Känslan var god, hon var på väg att ledsna men höll ihop. 

Till eftermiddagen hade jag bestämt mig för att jag skulle le hela programmet, både för min egna skull (man blir faktiskt glad av att le 😛 ) men också för Fendis skull eftersom att jag vet att en bister min är en trigger till att hon ska börja gå ner sig. Känslan var underbar! Tävlingsledaren gick med oss en bit på vägen ut från plan och sa att han tyckte det var roligt att se oss och att Fendi var en så glad och härlig hund, domaren gick förbi vårt lilla läger där mamma, Linus, hundarna och jag parkerat oss och sa glatt att vi låg bra till. På prisutdelningen visade det sig att det både blev ett till första pris men även klassvinst av fjorton ekipage. Kul! 🙂Kolla: Träningen gav resultat! Det fanns ingen prispall att sitta på med en banan i munnen, men i mammas trädgård tillsammans med priserna funkade bra det med 😉

Det var en riktigt härlig dag, mamma följde med och var barnvakt, Inja trodde allt handlade om henne, Fendi var pepp och duktig, vi träffade gamla och nya bekanta på tävlingen och efteråt åkte vi förbi en av mina käraste vänner och träffade hennes familj ♥ Underbar dag! 

JUST DO IT.

 

 

Trött hund

En trött hund

Sista dagen på en fantastiskt inspirerande och utvecklande helg med Ditte Andersson är nu över. Idag låg fokus, för Injas del, på platsen och tandvisningen. Övningarna vi fick var helt rätt för duracellgrisen!

Efter en utvärderande avslutning med mycket peppning fick Inja köra lite Disc Dog, bland annat multipla kast i både raksträckor och i flippar. Pausade henne rätt ofta för att hon inte skulle gå igång för mycket. Balans är vårt nya ledord.

Hade rätt mycket godis över så efter nedvarvningen tänkte jag att för sjutton, vi kör! och så la jag ett 100 meters asfaltspår med två vinklar. Första sträckan var förstärkt med godis i varannan steg, vinklarna varje steg, mittensträckan ca var tredje-fjärde steg och sista sträckan var sjätte-åttonde steg. Dessvärre hann en trut och en kråka smaska i sig delar av sista sträckan inklusive sluthögen av godis, men Inja jobbade på bra ändå. Det gick bättre och bättre allteftersom spåret fortskred och det tror jag främst beror på att i början gick hon på synintryck mer än på nosarbete även om jag hörde hennes grymtande nöffa på. Nästa gång det blir asfaltsspår ska hon få ännu mindre godisar, nu var det 1/24dels köttbulle som användes.

Älskar den här lilla hunden så himla mycket ❤